,

Ärligt talat, vet inte varför men sätter bloggen i andra hand. Var sugen på att skriva för någon dag sen men då hände det något.Järfällagymnasternas styrelse har ännu en gång förstört för oss och rivit upp gamla sår som inte var läkta än.  Hur fan kunde ni?


Idag på träningen gick det så jävla sämst. Var bara jag, therese och några elitare på träningen, tränaren var Helena så kände redan då att allt skulle gå skit. Påväg in från uppvärmningen stod ni där. Och mitt humör bara sjönk när jag såg er. Ni stod där vi en bil, pratade diskret och vågade inte gå in. Vågade inte gå in i den hallen ni en gång älskat. Hann bara vinka snabbt innan jag blev inkörd, varför ska det vara så här?

Väl inne, skulle vi köra helskruv in på tumbling. Fan var min första tanke och efter bara ett varv, en vägring gick jag och satte mig. Hade nästan tårar i ögonen, vet inte riktigt varför. när jag hade suttit där i en kvart fick jag världens ryck och gick snabbt in på toan. Alla minnen, allt vi gjort, hur ni var där på parkeringen. Allt bara kom och jag stod där länge bara för att inte börja gråta. Ville inte komma ut med rödsprucket ansikte och rinnande mascara. När jag väl hade lugnat mig hade jag bestämt mig för att gå hem. Men utanför stod för Therese och för ´hennes skull stannade jag och försökte, inte lätt kan jag säga.



Lova mig att fortsätta kämpa, jag kan inte överleva utan er och vill inte glömma bort er. Det styrelsen har gjort mot oss är ofattbart men vi kan inte ge upp nu. Än finns det några utvägar kvar!